Elin Jansson

En morgon när jag som vanligt skulle slänga mig på soffan i personalrummet och sova i tjugo minuter före arbetsstart stötte jag på en "kollega" från en annan avdelning. Vi pratade lite. Ungefär såhär lät det efter en stund. 
- Vilken gymnaielinje gick du då? frågade hon. 
- Musik, svarade jag. (sedan förstår ni att vi hade en dialog så jag behöver inte skriva vem som säger vad)
- MEN SÅ TREVLIGT! Det behöver vi här på förskolan! Vad spelar du för instrument?
- Jag sjunger mest men jag spelar piano och gitarr också.
- Toppen! Vi har en gitarr här som du kan få spela på om du vill! Vi kanske kan låna in dig på en sångsamling någon gång?
- Mm.. jo okej.. absolut hehe.. det ska väl gå.. kul!

Liksom hallå!?!?!?!??!?! Jag spelar faktiskt inte gitarr så pass bra att jag skulle påstå att "jag spelar gitarr". Var fick jag det ifrån? Iochförsig borde jag kicka ass eftersom jag skulle bli bra till sommaren 2010 här men det verkar inte ha gått riktigt som planerat. Nu skulle jag plötsligt hålla i en sångsamling OCH spela gitarr samtidigt. Vad hände?

Ändå tänkte jag att "Äh! Lite barnsånger med ca två ackord, det fixar jag lätt!". Jo precis. Först var jag tvungen att transponera om till en tonart som jag faktiskt kunde spela. Sedan skulle det vara ett bra tonläge för barnen att sjunga i. Jaha. Jag har suttit och valt och tagit bort och gjort om mina låtval i flera dagar. Och spelat gitarr. Shiet. Jag har aldrig spelat så mycket gitarr som jag har gjort de senaste dagarna.

Idag var min spelpremiär. Imorse spelade jag gitarr istället för att äta frukost. Då sket sig allt. Alla jagkommeraldrigklaradetjagärsämst-tankar vann men det fanns ingen återvändo. Klockan 13:30 i stora lekhallen skulle det ske. Jag övade i huvudet hela dagen. När mina fina älskade små underbara barn på min egen avdelning började vakna från vilan och satt i soffan och ville fortsätta sova tänkte jag att jag skulle prova på dem först så jag tog fram gitarren och spelade lite välkända Bä,bä vita lamm, Lilla snigel och Blinka lilla stjäna. Jag spelade fel ungefär hundra gånger. Succé. Barnen älskade mig ändå. Då började jag spela rätt helt plötsligt. Neroviteten släppte. Sedan gick jag bara in i stora lekhallen och körde. Inga spelfel.

Jag kände mig stolt över mina prestationer när jag lämnade lekhallen. Det kändes ganska underbart. Som om en stor och tung ryggsäck föll av. Så typiskt. Verkligen typiskt. Vad lärde jag mig av det där liksom? Ska jag fortsätta påstå att jag spelar gitarr nu eller? Kanske blir denna förskoletjänst nyckeln till mitt riktiga gitarrspel. Man kan alltid hoppas men jag ska nog chilla med mina gitarruttalanden nu till en början.

Vilken jävla dag. Den började med den finaste regnbågen i världshistorien. Sedan någonstans i mitten fick jag ställa in min körlektion fast jag egentligen inte fick men han såg hur förstörd jag var. Någon gång i slutet blev det underbart igen med Glee och chokladbollar. Jag fyller liksom år snart. Sist hade jag fetaste ångesten. Jag fyllde liksom 18. Usch. Nu fyller jag 19. Ganska mycket coolare. Fast jag orkar inte med det här firandet. Langa bara presenterna (som redan ska vara öppnade och tackade för) så låtsas vi att det aldrig hänt.

Titta vilket sött par. Det är min kära bror och hans kära sambo. Jag har en fin nyhet att berätta! Om 100 dagar beräknas det komma ett tillskott till vår familj! JAG SKA BLI FASTER! Hur underbart!? Så himla mysigt. Och jag som ÄLSKAR gravida magar. Jag vill nästan bli gravid bara för att få magen liksom.

Jag fick veta det i maj ungefär men har inte avslöjat den lilla hemligheten. Nu kunde jag inte hålla mig längre! Måste berätta hur jag fick veta det. Jag var i Värmland. Mormor firade sina 80 år. Alla 10 kusiner var och bowlade på kvällen.

Då hör jag min ena kusin säga "När blir det då?" och broderns sambo svarade "I januari ungefär". Klart man hajar till liksom. "Vad pratar ni om?" frågade jag. "Vi ska få bebis!" svarade hon. Jag blev sjukt chockad. Visade sig att typ alla kusiner hade fått reda på det före mig och min syster HAHA! Bra prioriterat liksom.

Hej ICA!

Det råkar vara så att jag är himla förtjust i ICAs egna drickyoghurt med persika och passionsfrukt. Den har verkligen precis den perfekta smaken! Mums! Däremot är drickyoghurten med vaniljsmak inte en favorit. (Man kan inte gilla allt. Den är säkert någon annans favorit.) Nu till mitt lilla problem.

Drickyoghurten med persika och passionsfrukt och drickyoghurten med vanilj har väldigt lika förpackningar. När mamma handlar har jag sagt till HUR MÅNGA GÅNGER SOM HELST att titta efter ordentligt men ändå kommer hon hem med fel ungefär hälften av gångerna. "Men jag köpte ju den gula" säger hon.

Det kan absolut vara så att min kära mor är lite för närsynt för att lägga märket till dessa olikheter men jag vill bara göra er medvetna om att detta problem kan uppstå med följande vara. Jag tycker därför att det skulle vara trevligt om förpackningarna kunde bli mer olika. Tack för att ni läst! Tack för underbara varor och butiker och reklamer.

Er trogna kund
Elin Jansson 18 år

Det har varit en fin arbetsvecka men jag är så trött. Jag somnade till femmans fredagsfilm igår även fast jag så gärna ville se den. Jag kommer mer och mer in i förskolevärlden. Jag trivs himla bra. Det är roligt att gå till jobbet (men det känns ändå inte som något jag vill göra resten av livet). I måndags skrev jag på ett nytt anställningsavtal till 7e februari. Känns bra.

Igår kom min fina bror och hans fina sambo över på middag! Det var himla trevligt! Sedan spelade vi Med andra ord. Det var så längesedan! Jag och syrran hade värsta flytet ett tag. Vi kunde alla ord. Kopplingarna var sjuka.
- "Ett namn"
- "ANTON!"
- "Yes".

- "Pappa"
- "Kastanjetter"
- "Nej, det andra"
- "Modesty Blaise"
- "Rätt".

Ni fattar. Vi var oslagbara. Nu hamnade vi dock i lag igen efter några år. Vi kom sist. Det var kul ändå! Som ni ser bloggar jag inte speciellt mycket längre. Hur ska jag orka allt? Det blir liksom på helgerna som jag hinner. Jag har haft min tredje och fjärde körlektion i veckan. Jag är himla suverän på backning. Typ.

I torsdags såg jag Patrik Isaksson uppträda på en tjejkväll i ett närliggande köpcentrum. Himla duktig musiker, det där. Tänk att han skriver alla texter själv. Han sjunger och spelar bra. Hans mellansnack var underbara. Jag önskar att jag hade filmat dem. Patrik Isaksson har mycket erfarenhet. Han är en legend i Sverige.

Men tänk vad jobbigt att vara Patrik Isaksson. Det är säkert trevligt också men ändå himla tröttsamt tror jag. Han är sådär känd att alla vet vem han är. Alla har hört hans största hits. Ändå är det inte många som hört låtarna från hans nya album till exempel. Detta betyder att han måste spela sina största hits på varenda liten spelning han har. Jag skulle blivit jättebesviken om han inte spelade Hos dig är jag underbar, exempelvis. Därför måste den spelas varje gång.

Såhär såg hans setlist ut i torsdags (tror jag):

• Ruta 1
• Du får göra som du vill
• Mitt Stockholm
• Innan klockan slår
• 1985
• Hos dig är jag underbar

Fem av sex låtar är klassiker. Han kunde bara spela en låt från sin nya skiva. Resten måste nästan spelas varenda gång han har spelning eftersom det är publikens önskningar. Tänk hur många gånger han spelat dessa. Ojojoj. Det är verkligen en konst att kunna behålla glöden och spänningen i en låt efter att ha spelat den 382359283 gånger.