Elin Jansson

Det finns en utställning i Stockholm där du inte ser något. Du får känna, lyssna, lukta, smaka. Dina andra sinnen vaknar. Jag bjöd med mig familjen (fördelar med att få lön) till denna utställning. Vi fick gå igenom olika rum i mörker. Känna på hur det kan vara att vara blind genom att känna oss fram. Det var en upplevelse utöver det vanliga. Det går att läsa mer här.

 

När vi ändå var igång tog vi en härlig höstpromenad inne i stan. Vi fikade uppe i Kaknästornet där jag faktiskt aldrig hade varit förut. Perfekt väder och perfekt sällskap.

 

Jag tror att det är vanligt att i samband med flytt inte ha ordentlig koll på var saker hamnar. Exempelvis var min sjuksköterskelegitimation spårlöst försvunnen större delen av sommaren efter att jag bekräftat för min chef att den kommit. Mindes att jag lagt detta sjukt viktiga papper på något "speciellt ställe" för att det inte ska komma bort. Av egen erfarenhet är ofta dessa "speciella ställen" de som skapar mest småpanik. Att jag aldrig lär mig.

 

Sjuksköterskelegitimationen har iallafall dykt upp så det är lugnt. Däremot hade jag en liten kasse med bland annat cirka sju oskrapade trisslotter som också verkar ha hamnat på ett "speciellt ställe". Tänk vad mycket pengar det kan gömma sig i något skrymsle här i lägenheten. Kanske en förmögenhet. Eller en pizzamiddag. Eller kanske ingenting, vilket också är helt okej. Men det här med att inte veta gör mig smått galen. Trisslotter håller ju inte hur länge som helst. Om vi hittar dem efter att de gått ut - ska vi då skrapa? Kanske är bäst att låta bli. Förhoppningsvis dyker de dock upp innan utgångsdatum. 

En tisdagskväll som vilken som helst tog vi tåget till Norrköping för att få uppleva musikalisk magi. Vi blev inte besvikna. 

 

För en vecka sedan var jag hos tandläkaren. Har ingen direkt tandläkarskräck då mina erfarenheter hos vederbörande gått relativt smärtfritt till. Jag var dock OTROLIGT nervös inför det här besöket. Det grundade sig troligtvis i att jag inte hade besökt någon som kan det där med tänder på FYRA år. Har därför de senaste veckorna frenetiskt borstat och tandtrådat och desperat försökt rädda den lilla tandheder jag har kvar.

 

Väl på tandläkarbesöket hände något så konstigt. Efter en massa fotograferande och kanske hundra uppmaningar att "Gapa" så visar det sig att de inte hittar något fel.. så kallat "utan anmärkning" i sjukvårdsvärlden. Aldrig hänt förut. Alltid haft inflammerat tandkött och lite tandsten här och där och blivit påmind om att "borsta bakom sista tanden" osv. Jag gick därifrån med tappad haka.

 

 

Har i efterhand fått några insikter som jag vill dela med mig av:

• Extra TACK i efterhand till mor och far för eltandborsten jag fick i födelsedagspresent för ca ett år sedan. Verkar ha gjort underverk.
• Det verkar alltså fungera det där med tandtråd? Är det inte bara en myt som tandläkare hittat på för att kunna skälla på något?
• Hur ska jag kunna fortsätta motivera mig själv till att överhuvudtaget borsta tänderna när mina tänder är "utan anmärkning"?