Elin Jansson

Både det bästa och sämsta med joddling är att det är så ovanligt. Det är bra eftersom det är unikt. Det är inte varje dag man hör om joddling. Att kunna joddla är speciellt. Det är dåligt just för att det inte finns mycket fakta att hitta. Joddling är, lätt sagt, sång utan text med återkommande byten mellan bröströst och huvudklang i vida intervall som sext (från tonen C till Ab och A t.e.x.) och septima (från C till Bb och B). Rösten används mer som ett instrument. Bytet mellan bröströst och huvudklang är nyckeln. Huvudklang används för att sjunga ljusa toner. Typisk sånggenre för huvudklang är klassiskt. Bröströst är den röst som vi använder när vi bland annat skriker. Bröströsten används mycket när man sjunger också. Speciellt när man vill få mer kraft i sången.

Det går inte att sjunga hur ljust som helst med bröströst. Någonstans tar det stopp. Det går att tänja på gränsen men det tar ändå stopp så småningom. När man når det stället kommer man till skarven. När man försöker sjunga ljusare i bröströst än kroppen är beredd på så kommer ett fjantigt litet ljud som många sångare inte är så kompis med. Det låter lite som en pojke-blir-man-tabbe. Det är det som är skarven. De allra flesta sångarna försöker undvika skarven och göra den omärkbar. Det finns olika tekniker för att skarven ska låta så lite som möjligt. I joddling är det tvärtom. Det ska vara så mycket skarv som möjligt. Skarven gör joddlingen. För att få skarven att inte märkas så mycket är ett sätt att sjunga svagare. Det är därför joddling låter så mycket. Om man sjunger svagt märks inte skarven lika mycket och då försvinner joddlingslätet.



Från början var joddling inte alls musik utan en signal som boskapsherdar i Alperna använde för att kommunicera med sina boskapsdjur och andra boskapsherdar. Det var helt ordlöst. Ordet ”joddel” kom senare och sägs komma från det latinska ordet jubilare som man ropar ut av lycka. Joddling definieras därför som ”uttryck av fröjd” eller ”Glädjerop”. Joddling började bli ett känt sångsätt på 1600-talet.

I måndags plankade jag färigt denna låt, förstår ni! Jag har bara massa ackord kvar att skriva ned, men all "sång" är färdig. ÄNTLIGEN! Igår visade jag mitt arr för min handledare, som är musiklärare. Han blev jätteimponerad! Han sa saker som "Har ingen alls hjälpt dig?", "Alldeles själv!? Oj" och "T.o.m. JAG skulle ha tyckt att det var jobbigt". TACK! Där fick jag min bekräftelse på att jag faktiskt är ASBRA på att planka. När vi gör diktat på Gehörs- och musiklära B brukar jag vara klar när de andra gjort hälften. Hehe.

JAg måste dock finna mig en KICK-ASS-gitarrist som kan följa mig lika bra som hon i videon kan följa sig själv. Det blir inte lätt. Vi får se hur det går.