ElinThePelin

Här är brevet jag sökte in med till de flesta skolor.

Goddag! Mitt namn är Elin och jag är 19 år gammal. Jag har älskat musik i hela mitt liv. Jag behöver musicera för att må bra. Jag har alltid sjungit. Jag har sjungit i kör sedan jag var sex år. Vi har sjungit allt från Carmina Burana till Queen till afrikanskt. Med åren har svårighetsgraden ökat och i somras var vi några som åkte och tävlade i en körtävling i Gratz i Österrike.

Jag började läsa musik på Scengymnasiet i Skärholmen år 2008 och gick ut nu våren 2011. Jag älskade all musikundervisning. Det var underbart att få klura ut den rätta rytmen som läraren klappade, att ta reda på vilket intervall som spelades och att få funktionsanalysera. Jag ville aldrig att lektionerna skulle ta slut. Ensemblelektionerna som varade en hel förmiddag kunde gärna få fortsatt in på eftermiddagen. För att inte tala om sånglektionerna. Det var det bästa på hela veckan att få experimentera med sin röst och få vägledning. Bara att få bli kompad av någon annan än sig själv, och verkligen få fokusera på teknik och känsla, var helt fantastiskt i sig.

Nu efter gymnasiet har all musikundervisning tagit slut och jag saknar det så otroligt mycket. Först visste jag inte om jag skulle söka till någon folkhögskola men efter det här halvåret utan skolan är det helt självklart. Jag behöver mer musikundervisning. Det känner jag i hela kroppen.

Det jag förväntar mig är att --- folkhögskola ger mig den musikundervisning som jag behöver och att döma av de kurser som jag kommer att få läsa kommer jag inte att bli besviken. Eller hur?

Ja. Nu kan man ju fråga sig VARFÖR I HELA FRIDEN DET SKA VARA SÅ MYCKET BRÅK FÖR? Om inte den där jävla Franzén hade börjat bråka så mycket hade vi inte blivit 3 mot 5 och då hade det inte varit lika lätt för Ryssland att göra mål. Sedan gick det bara nedför. 7 - 3. Är bråken värda det verkligen?

Ska inte det här vara proffsen? Är det såhär som hockey ska spelas?