Att cykla och sjunga
Min cykelväg till jobbet är väldigt fin. Det går förbi fårhagar och genom skogsdungar. Vägen som jag hade till skolan i Kalmar följde hela tiden en stor bilväg. Det gick visserligen bra det med men det känns så lyxigt att få cykla den här vägen, speciellt tidigt på morgonen och sent på kvällen. Det är lite magiskt.
Förtrollande dimma i fårhagen tidigt på morgonen
En annan skillnad på min cykelfärd förutom vad jag ser är vad som hörs. Det säger ju sig självt att ljuden vid en trafikerad bilväg och vid en fårhage skiljer sig åt, men jag förundras över tystnaden. Det är inte så att JAG har det tyst. På min cykelfärd fylls mina öron ständigt att peppande musik från mina hörlurar. Musik som jag hela tiden sjunger med i. Hur jag känner av de olika ljudnivåerna är på folket runt omkring. I Kalmar var det ingen som hörde mig förrän jag var precis i närheten och det gjorde ju inget. Nu hörs jag på långa avstånd. Jag ser hur folk lååångt där borta vänder sig om i undran om vad det är som låter. Plötsligt känner jag lite press på mig. Det som tidigare bara varit sång för mig själv är nu något som andra också hör.
En promenad som ballade ur
Idag tog jag och sambon en promenad som inte riktigt blev som vi tänkt oss. Jag tänkte punktera upp förloppet i en ungefärlig tidsaxel.
16:30 Jag kommer hem från jobbet och ropar glatt att "vädret är perfekt för en promenad!" till sambon. "Kom så tar vi en tur!"
16:45 Jag och sambon lämnar lägenheten iklädda våra bästa promenadskor, taggade på en härlig promenad i skogen.
16:47 Sambon ger mig fina erbjudandet att JAG ska få välja vägen. Ivrig inför uppdraget väljer jag vägar i skogen som jag aldrig tidigare gått. Så spännande att upptäcka nya platser, tänker jag!
17:10 Vi går längre in i skogen och jag har ingen aning om vart vi är, vilket inte gör mig så mycket. Sambon har ju koll. Det finns ett spår i skogen som heter Lokmilen. Spåret är såklart en mil långt. Vi vandrar ett tag på Lokmilen och tänker att "vi kan ju vika av om vi blir trötta".
17:13 Vilken mysig väg vi hittat och vilka härliga miljöer. Sverige är så vackert!
17:33 "Oj ser du detdär mörka molnen? De ser ut att röra sig hitåt.." säger sambon. Jag skrattar bort följande påstående och försäkrar att om molnen är på väg hitåt har vi ändå hunnit hem innan de är över oss.
17:40 Sambon börjar blir osäker på vart vi egentligen befinner oss. Jag lugnar honom med att vi kan ju inte gå vilse. Följer vi bara vägen så kommer vi ju fram hemma till slut.
17:45 Det börjar kännas i benen att vi går. Härligt att använda kroppen. "Snart borde vi ha gått hela milen" tänker vi.
17:52 Vi når fram till en utav skyltarna som finns i Lokmilsspåret som vittnar om att vi gått 4 km i spåret. Inte ens hälften.
18:05 Solen har gått i moln och det börjar kännas lite ruggigare ute. "Molnen har kommit närmre" konstaterar sambon.
18:15 Första dropparna börjar falla. Men "ingen fara" säger vi till varandra. "Det är bara ju vatten. Och vi är ju ganska skyddade bland träden". Samtidigt börjar båda undermedvetet öka takten.
18:17 Regnet börjar fullkomligt STÖRTA ned och vi tar skydd under närmsta gran. Det borde ju lätta snart.
18:22 Regnet tilltar ytterligare. Sambon mumlar något om att "nästa gång väljer jag vart vi ska gå.."
18:25 Vi hör den första åskknallen. Sambon möter mig med samma panik i blicken som jag känner att jag själv har. Vi börjar springa. Springer förbi skylten som klargör att vi har tagit oss fram 6 km i spåret.
18:33 Vi når fram till en liten grillplats med tak över. Där har många vandrare och löpare samlats för att ta skydd. Vi gör dem sällskap. En barnfamilj grillar korv. Vi får varsin korv. Vi står och pratar och har det ganska mysigt. Åskan är läskigt nära.
18:40 Vi ser att vägen vi behöver fortsätta vandra övergår i ett öppet fält strax efter grillplatsen. Hur ska vi kunna ta oss över där med livet i behåll? Vi får kanske vänta här ett tag..
18:42 Båda fryser och vill hem. Kanske är det värt att riskera livet för att komma vidare?
18:45 Vi ger oss ut i regnet. Kutar hukandes det snabbaste vi kan över det öppna fältet. Ber till Gud om att inte dö.
18:46 Når tacksamt fram till skogen på andra sidan. Åter omgivna av träd. "Nu slår inte blixten ned i oss" säger jag nöjt men utelämnar tankarna om att blixten kanske istället slår ned i trädet bredvid. Vi fortsätter småspringa.
18:50 Sambon känner plötsligt igen sig och vet en genväg. Hurra!
19:05 Åter tillbaka i hemmet. Vi får klä av oss klibbiga plagg på balkongen. Vi är blöta in på bara kroppen. Kläderna går att vrida ur. Men vi är superlyckliga över att vara tillbaka igen.
Dubbelvinst och en slutar aldrig förvånas
Igår hände tre grejer som jag aldrig fått erfara förut. Tre grejer som jag faktiskt aldrig trodde skulle hända. Jag och min familj (inräknat sambons mamma och syster) var på Gröna lund för en femkampsrunda.
- Den första händelsen som var helt mindblowing var att vi vann en JÄTTEPLOPP! Svärmor satsade sju kronor på endast ETT nummer och tog hem storvinsten. Jag höll på att explodera i extas.
- Det andra helt sjuka som aldrig tidigare hänt var att JAG vann femkampen mot samtliga andra sex deltagare. Sist vi körde femkamp på Grönan kom jag alltså på delad sistaplats. Förstår ej hur jag nu kan komma etta.
- Den tredje osannolika saken som hände var att min MAMMA åkte med sina två döttrar i både Jetline (berg-och-dalbanan) OCH Katapulten. Två läskiga åkattraktioner. Trodde inte detta om min mor i åldern 60+. Sjukt impad av dig mamma!
Väldigt fin kväll med andra ord <3
Jätteploppen med en jätteglad jätteploppsälskare
Det andra kalaset
Idag firades att det här barnet snart fyller hela två år! Här fyllde han ett år.
Storasyster bar tårtan hela vägen från centrum, väldigt angelägen om att överraska lillebror
Liten lässtund
Fadern och sonen lika som bär i rutiga skjortor
Grattis grattis!
