Elin Jansson

Det hade varit en dålig dag. Allt hade gått fel. Jag hade haft oförberedda prov och tagit risken att gå på ett alldeles för tråkigt musiksammanträde. Det var sent. Jag satt på tunnelbanan hem. Det var fullt och väldigt trångt. Jag trängde ned mig bredvid en tant. Jag ville bara hem. Medan jag väntade på att tunnelbanan skulle ta mig närmare denna destination tittade jag runt omkring mig. Framför mig satt en blondin i mig egen ålder och försökte vara så cool som många blondiner eftersträvar. Det bildades en osynlig vägg mellan oss. Tonåringar som inte känner varandra ska inte bry sig om varandra på en tunnelbana. Det är en oskriven lag. Det är klart att man studerar varandra, men inte så det märks.
        Vi satt där mitt emot varandra och hade vår osynliga vägg. Det gick bra. Jag koncentrerade mig så mycket på väggen att det tog lång tid innan jag upptäckte den andra tonåringen, som satt bredvid. Han hade en keps som var alldeles för stor. Han såg så liten ut i den stora kepsen. Byxorna var också alldeles för stora. Man kunde höra hip-hopmusiken genom hans stora hörlurar. Han tittade ut genom fönstret.

Tanten gick av och jag hoppade in till fönsterplats mittemot hip-hopkillen. Jag tittade på hans stora byxor. Det är konstigt att de inte ramlar av. Jag tittade på hans öron som var fulla med pråliga stenar. Jag granskade honom noga. Jag granskade honom FÖR noga. När jag svävade med blicken över hans ansikte mötte jag hans ögon. Vi stirrade på varandra i en millisekund innan vi tittade bort. Shit! Den osynliga väggen var bruten. Det här var inte bra. Vi hade båda erkänt för varandra att vi visste att det satt någon framför oss. Det var mycket klantigt av oss. Vad skulle nu hända?
        Jag vågade inte titta på honom. Jag tittade ut genom fönstret. Jag såg hans spegelbild i fönstret. Jag tittade på den. Jag ville se vad han gjorde. Hans rörelser fascinerade mig. Hans gung till musiken såg så lätt ut. Jag såg att han granskade mig. Det gjorde mig nervös. Jag fick en pirrande känsla i magen. Då möttes våra blickar i fönstret. Den pirrande känslan i magen blev plötsligt intensivare. Jag vågade hålla kvar blicken. Vi tittade på varandra. Det var säkert bara några sekunder men det kändes som att tiden stannade. Det nästan kittlades i magen. Det var svårt att låta bli att le men ett leende var otänkbart att visa. Jag såg att ett leende skulle uppenbara sig framför mig. Då klarade jag det inte mer. Jag vände bort blicken. Det räckte med blickarna. Jag kunde inte le OCKSÅ. Det blev för mycket. Jag övervägde att byta plats eftersom pirrandet i magen hade övergått till skakande i hela kroppen.

Jag kunde inte sitta still. Blondinen bredvid honom gick av. Jag ville titta på honom men något sade åt mig att undvika det. Till slut kunde jag inte hålla mig längre. Jag tittade på honom. Jag tittade rakt in i hans ögon. Han tittade tillbaka. Ingen av oss vände bort blicken. Till slut blev det sådär länge att det var omöjligt att inte le. Vi fortsatte se på varandra. Hans ögon glittrade när han log. Pirret i magen spreds över hela kroppen. Adrenalinet pumpade runt. Jag bestämde mig för att inte titta bort. Det skulle minsann bli han som tittade bort först. Han lutade sig plötsligt framåt. Jag visste vad som skulle ske. Det gav mig rysningen över hela ryggen. När våra ansikten var så nära att jag säkert kunde höra hans musik lika bra som han själv så slöt han ögonen. Det var det mest romantiska ögonblicket i mitt liv. Vi kysstes en under två tunnelbanestopp. Sedan reste han sig upp. Han gick mot dörrarna och gick av.