Den första dagen kändes som tre dagar
Fredagen den tjugonionde augusti klockan nollsexnollfyra begav vi oss iväg mot Nynäshamn för att ta båten till Gotland. Vi hade förberett oss med UNO inför den tre timmar och tjugo minuter långa resan men vi lade oss på golvet och sov istället. När vi kom fram hyrde vi en cykelkärra och köpte en karta på turistbyrån. Denna karta visade sig vara vårt hopp i svåra situationer. Vi gjorde en kartsång såsmåningom.
Melodi Zlatanlåten: Elias feat Frans "Who's tha man"
Kartan
Om du ska ut och cykla en dag
Kartan, ta med, kartan!
Och skyltningen ej är som den ska
Kartan, jag sa, kartan!
Har du frågor - tveka ej
Kartan den finns där för dig
Sovande syster på båten
Vi tittade i en broschyr och syrran blev alldeles till sig när hon såg att man kunde rida. Vi ringde runt till lite stall och hittade ett som hade en nybörjartur dagen därpå OCH boende för natten. Vi började cykla ditåt. Det regnade. Först cykalde vi på en tjusig cykelväg. Helt plötsligt tog den slut. Då cyklade vi i vägkanten på en stor bilväg medan regnet öste ned. Jag har aldrig sett så mycket regn. Det var mysigt till en början.
Vi cyklade förbi en korsning. Då ser jag en bil i ögonvrån som kör precis där jag ska köra. Jag hinner inte bromsa. Inte bilen heller. Pang. Bilen kör in i min vänstersida. Jag landar på mage en bit bort. Dramatiskt va? Jag såg allt i slow motion som på film. Jag tänkte att nu kommer jag att dö. Men det gjorde jag inte. Obviously. Jag såg skräcken i syrrans ögon när hon sprang fram till mig. Föraren kom ut och några passerande stannade runt mig. "HUR GICK DET!?" hörde jag hur alla frågade. "SLOG DU I HUVUDET?" "ÄR DU SKADAD!?" "SKA VI TILL SJUKHUSET?!?!!?" men jag mådde bra. Jag kände smärtan i vänster ben men det var en sådan där blåmärkessmärta. Annars var det okej.
Min cykel var lite skadad. Åh.. min nya fina älskade cykel. Efter ett långt snack med folket runt omkring och en försäkran om att jag inte slagit i huvudet eller hade några sår cyklade jag och syrran vidare. Eller nej. Det gjorde vi inte. Vi gick på sidan av vägen. Det vore dumt att fortsätta cykla efter vad som hänt. Föraren hade inte sett mig för allt regn. När vi äntligen kom fram till platsen som skulle ge oss tak över huvudet denna natt var vi så blöta att vi lika gärna kunde ha slängt oss i en sjö.
Det gick att vrida ur mina jeans. Inte imponerad? Det droppade från mina trosor (bara vatten..). Den du! Dessutom var jag så smart att jag hade lagt alla mina kläder i en tygväska som hängde på cykeln. Allt var blött. Sedlarna, som låg i min plånbok som låg i min väska som låg i en plastpåse som låg i en väska, var fuktiga. Fattar ni!? Det första vi gjorde var alltså att hänga upp varenda klädesplagg jag hade på varje tänkbar plats i hela stugan. Ungefär där började jag känna att ryggen gjorde ganska ont. Runt klockan halv tio på kvällen bestämde vi oss ändå för att åka in till sjukhuset. För säkerhets skull. Vi fick träffa en sköterska ganska snabbt som tog tempen och kollade blodtrycket. Sedan kom en läkare och tittade på min rygg. Allt såg bra ut. Värken skulle försvinna så småningom. Jag fick tillåtelse att rida dagen därpå.
Melodi Zlatanlåten: Elias feat Frans "Who's tha man"
Kartan
Om du ska ut och cykla en dag
Kartan, ta med, kartan!
Och skyltningen ej är som den ska
Kartan, jag sa, kartan!
Har du frågor - tveka ej
Kartan den finns där för dig
Sovande syster på båten
Vi tittade i en broschyr och syrran blev alldeles till sig när hon såg att man kunde rida. Vi ringde runt till lite stall och hittade ett som hade en nybörjartur dagen därpå OCH boende för natten. Vi började cykla ditåt. Det regnade. Först cykalde vi på en tjusig cykelväg. Helt plötsligt tog den slut. Då cyklade vi i vägkanten på en stor bilväg medan regnet öste ned. Jag har aldrig sett så mycket regn. Det var mysigt till en början.
Vi cyklade förbi en korsning. Då ser jag en bil i ögonvrån som kör precis där jag ska köra. Jag hinner inte bromsa. Inte bilen heller. Pang. Bilen kör in i min vänstersida. Jag landar på mage en bit bort. Dramatiskt va? Jag såg allt i slow motion som på film. Jag tänkte att nu kommer jag att dö. Men det gjorde jag inte. Obviously. Jag såg skräcken i syrrans ögon när hon sprang fram till mig. Föraren kom ut och några passerande stannade runt mig. "HUR GICK DET!?" hörde jag hur alla frågade. "SLOG DU I HUVUDET?" "ÄR DU SKADAD!?" "SKA VI TILL SJUKHUSET?!?!!?" men jag mådde bra. Jag kände smärtan i vänster ben men det var en sådan där blåmärkessmärta. Annars var det okej.
Min cykel var lite skadad. Åh.. min nya fina älskade cykel. Efter ett långt snack med folket runt omkring och en försäkran om att jag inte slagit i huvudet eller hade några sår cyklade jag och syrran vidare. Eller nej. Det gjorde vi inte. Vi gick på sidan av vägen. Det vore dumt att fortsätta cykla efter vad som hänt. Föraren hade inte sett mig för allt regn. När vi äntligen kom fram till platsen som skulle ge oss tak över huvudet denna natt var vi så blöta att vi lika gärna kunde ha slängt oss i en sjö.
Det gick att vrida ur mina jeans. Inte imponerad? Det droppade från mina trosor (bara vatten..). Den du! Dessutom var jag så smart att jag hade lagt alla mina kläder i en tygväska som hängde på cykeln. Allt var blött. Sedlarna, som låg i min plånbok som låg i min väska som låg i en plastpåse som låg i en väska, var fuktiga. Fattar ni!? Det första vi gjorde var alltså att hänga upp varenda klädesplagg jag hade på varje tänkbar plats i hela stugan. Ungefär där började jag känna att ryggen gjorde ganska ont. Runt klockan halv tio på kvällen bestämde vi oss ändå för att åka in till sjukhuset. För säkerhets skull. Vi fick träffa en sköterska ganska snabbt som tog tempen och kollade blodtrycket. Sedan kom en läkare och tittade på min rygg. Allt såg bra ut. Värken skulle försvinna så småningom. Jag fick tillåtelse att rida dagen därpå.
Kommentarer
Trackback
