Elin Jansson

En morgon när jag som vanligt skulle slänga mig på soffan i personalrummet och sova i tjugo minuter före arbetsstart stötte jag på en "kollega" från en annan avdelning. Vi pratade lite. Ungefär såhär lät det efter en stund. 
- Vilken gymnaielinje gick du då? frågade hon. 
- Musik, svarade jag. (sedan förstår ni att vi hade en dialog så jag behöver inte skriva vem som säger vad)
- MEN SÅ TREVLIGT! Det behöver vi här på förskolan! Vad spelar du för instrument?
- Jag sjunger mest men jag spelar piano och gitarr också.
- Toppen! Vi har en gitarr här som du kan få spela på om du vill! Vi kanske kan låna in dig på en sångsamling någon gång?
- Mm.. jo okej.. absolut hehe.. det ska väl gå.. kul!

Liksom hallå!?!?!?!??!?! Jag spelar faktiskt inte gitarr så pass bra att jag skulle påstå att "jag spelar gitarr". Var fick jag det ifrån? Iochförsig borde jag kicka ass eftersom jag skulle bli bra till sommaren 2010 här men det verkar inte ha gått riktigt som planerat. Nu skulle jag plötsligt hålla i en sångsamling OCH spela gitarr samtidigt. Vad hände?

Ändå tänkte jag att "Äh! Lite barnsånger med ca två ackord, det fixar jag lätt!". Jo precis. Först var jag tvungen att transponera om till en tonart som jag faktiskt kunde spela. Sedan skulle det vara ett bra tonläge för barnen att sjunga i. Jaha. Jag har suttit och valt och tagit bort och gjort om mina låtval i flera dagar. Och spelat gitarr. Shiet. Jag har aldrig spelat så mycket gitarr som jag har gjort de senaste dagarna.

Idag var min spelpremiär. Imorse spelade jag gitarr istället för att äta frukost. Då sket sig allt. Alla jagkommeraldrigklaradetjagärsämst-tankar vann men det fanns ingen återvändo. Klockan 13:30 i stora lekhallen skulle det ske. Jag övade i huvudet hela dagen. När mina fina älskade små underbara barn på min egen avdelning började vakna från vilan och satt i soffan och ville fortsätta sova tänkte jag att jag skulle prova på dem först så jag tog fram gitarren och spelade lite välkända Bä,bä vita lamm, Lilla snigel och Blinka lilla stjäna. Jag spelade fel ungefär hundra gånger. Succé. Barnen älskade mig ändå. Då började jag spela rätt helt plötsligt. Neroviteten släppte. Sedan gick jag bara in i stora lekhallen och körde. Inga spelfel.

Jag kände mig stolt över mina prestationer när jag lämnade lekhallen. Det kändes ganska underbart. Som om en stor och tung ryggsäck föll av. Så typiskt. Verkligen typiskt. Vad lärde jag mig av det där liksom? Ska jag fortsätta påstå att jag spelar gitarr nu eller? Kanske blir denna förskoletjänst nyckeln till mitt riktiga gitarrspel. Man kan alltid hoppas men jag ska nog chilla med mina gitarruttalanden nu till en början.