Något hände
Tappade 25 cm av mitt hår bara sådär.
Musik och diskreta selfies är bästa tidsfördrivet på bussar
Jag har varit hemma på snabbvisit i Kalmar i helgen och haft min kliniska examination i professionskunskap. Professionskunskapen innefattar bland annat de praktiska moment som en sjuksköterska förväntas kunna, som att ta blodprov, blodtryck, sätta kateter, iordningställa dropp osv. Dessa examinationer brukar alltid vara de mest pirriga. Flera personer sitter alltså och bedömer om du utför slumpvis vald uppgift korrekt. Dessutom filmas du. Nervöst? Ja.
Men jag klarade det. Känns skönt att ha det gjort. Nu bär det av tillbaka till Västervik där jag ska ha min sista VFU-vecka på intensivvårdsavdelningen. Förresten gick mitt första nattpass bra. Var ju en aning nervös innan. Framåt klockan sex var jag dock tröttisen deluxe och somnade gott när jag väl kommit hem.
Det här med nattpass
Idag, torsdag, praktiserade jag 6:45-15:30. På fredag kväll går jag på mitt första nattpass. Nattpasset är 21:00-7:15, alltså den tiden som en annars sover. Vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt. Är inte alls rutinerad för sådant här. Kommer ju knappast att orka vara vaken hela natten. Måste alltså sova på dagen någon gång. Borde jag gå och lägga mig nu? Kanske borde lagt mig för länge sedan. Eller borde jag vara vaken superlänge?
Google kan säkert svaret. En kan alltid lita på google.
Känslolivet på VFU
Att ha praktik heter numera verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Jag har min VFU på intensivvårdsavdelningen. Där ska jag vara i fem veckor och jag är redan inne på fjärde veckan. Det går så fort. Kom ju dit nyss. En dag på VFUn brukar pendla mellan de här uttrycken. I alla fall för mig.
Funderaren. Det är så mycket som är annorlunda. Konstiga apparater, avancerade hjälpmedel, strukturerade tabeller, och för att inte tala om alla föreskrifter och riktlinjer och rutiner. "Hur funkar det där? Varför gör ni sådär? Så du menar att det här är såhär? Men då borde ju det där vara sådär?".
Fegisen. Det finns tillfällen då en gnutta panik växer fram och en vill springa och gömma sig för att något känns så himla läskigt. "Inte ska väl jag göra sådääär ansvarsfulla saker!? Jag är ju bara en liten fjuttig termin-fyra-student. Kan jag inte vänta tills jag varit sjuksköterska i sisådär 15 år eller så?".
AHA-upplevaren. Den där känslan när något en läst om plötsligt blir synligt i praktiken. När två saker kopplas samman. Poletten trillar ned. "Jahaaa så det där och det där är samma sak? Ahaaaaaaa.. ookej! Fattar!".
Tröttisen. Det kommer ett stadie då en är helt fullmatad med information och liksom inte kan ta in mer. Huvudet känns ovanligt stort och kroppen ovanligt tung. Brukar ske ungefär strax innan lunch eller när passet snart är slut. "Ja...mm..öh va? Jaha mm, jo.. okej".
Peppisen. Och helt plötsligt, oftast när något läskigt faktiskt gått bra, så översköljs en av ett magpirr som gör att en måste småskutta genom korridoren för att inte spricka. "Åh jag vill göra sådär varjevarje dag hela tiden det var ju jättelätt och jag var bäst åh hihi JA" och allt känns så kul, så bra och så rätt.
