Känslolivet på VFU

Att ha praktik heter numera verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Jag har min VFU på intensivvårdsavdelningen. Där ska jag vara i fem veckor och jag är redan inne på fjärde veckan. Det går så fort. Kom ju dit nyss. En dag på VFUn brukar pendla mellan de här uttrycken. I alla fall för mig.
 
Funderaren. Det är så mycket som är annorlunda. Konstiga apparater, avancerade hjälpmedel, strukturerade tabeller, och för att inte tala om alla föreskrifter och riktlinjer och rutiner. "Hur funkar det där? Varför gör ni sådär? Så du menar att det här är såhär? Men då borde ju det där vara sådär?".
 
Fegisen. Det finns tillfällen då en gnutta panik växer fram och en vill springa och gömma sig för att något känns så himla läskigt. "Inte ska väl jag göra sådääär ansvarsfulla saker!? Jag är ju bara en liten fjuttig termin-fyra-student. Kan jag inte vänta tills jag varit sjuksköterska i sisådär 15 år eller så?".
 
AHA-upplevaren. Den där känslan när något en läst om plötsligt blir synligt i praktiken. När två saker kopplas samman. Poletten trillar ned. "Jahaaa så det där och det där är samma sak? Ahaaaaaaa.. ookej! Fattar!".
 
Tröttisen. Det kommer ett stadie då en är helt fullmatad med information och liksom inte kan ta in mer. Huvudet känns ovanligt stort och kroppen ovanligt tung. Brukar ske ungefär strax innan lunch eller när passet snart är slut. "Ja...mm..öh va? Jaha mm, jo.. okej".
 
Peppisen. Och helt plötsligt, oftast när något läskigt faktiskt gått bra, så översköljs en av ett magpirr som gör att en måste småskutta genom korridoren för att inte spricka. "Åh jag vill göra sådär varjevarje dag hela tiden det var ju jättelätt och jag var bäst åh hihi JA" och allt känns så kul, så bra och så rätt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0