Elin Jansson

Min älskade hamster har somnat in. Tänk så mycket känslor ett så litet djur kan väcka till liv. Det är hemskt! Jag visste att jag skulle gråta, men inte såå mycket. DET ÄR HELT SJUKT! Jag ska berätta historien. Ni behöver verkligen inte läsa. Jag vill mest berätta den för mig själv. Klockan var halv fem när Tusse gick ut ur sitt lilla trähus som jag gjorde i slöjden i sexan. Han gick ut för att dricka vatten. Jag satt i vardagsrummet och såg på tv. Man hörde hur vattenflaskan kluckade. Jag gick fram till buren för att ta upp honom när han druckit klart. När jag tog upp min vita håriga boll kände jag hur hårt han var på magen. Den var som en rund uppsvullen boll. Tusses öga såg heller inte friskt ut. Han betedde sig inte heller som vanligt. Han bet tag i mina byxor och försökte gräva i dem. Jag blev orolig. Jag ropade på mina föräldrar och de sade också att han inte såg så kry ut. Han var ju gammal också. Två och ett halv år ungefär. Det är gammalt för att vara hamster. Pappa ringde veterinären. 

Den närmaste veterinären ville inte ta in honom på din klinik. De tog bara in katter och hundar. Vi skulle vara tvugna att åka till andra sidan stan. Vi väntade en stund och försökte komma på hur vi skulle göra. Helt plöstligt blev Tusse mycket mycket trött på en gång bara. Han låg och sov i min famn. Han betedde sig konstigt. Det fanns en stor risk att han plågades. Vi tänkte att det kanske var bäst att låta honom få somna in så att han slapp lida. Vi ringde veterinären igen och frågade om de bara kunde ge honom en spruta. Det gick bra sa dem, men de hade bara en ledig tid klockan 19:20. Vi skulle återkomma. Vi diskuterade tiden och beslöt oss sedan för att ta den.

Jag hann smälta vad som skulle hända. Iallafall lite. Mamma körde mig till djursjukhuset. Vi fick komma in ganska snabbt. Vi begärde en snabb undersökning för att försäkra oss om att han inte mådde bra. Veterinären sade att en svullna magen antingen var njurproblem eller en tumör. Han plågades. Självklart beslutade vi oss då för att Tusse skulle få en spruta. Det var det bästa för honom. Veterinären gav honom en spruta i magen. Jag satt och höll i honom tills han slutade andas. Klockan var 19:30. Man kände hur benet föll nedåt det ögonblicket. Det var hemskt. Jag ville inte släppa honom. Han var fortfarande en len och mjuk boll i mina händer. Det var dramatiskt måste jag säga. Efter en stund kom veterinären tillbaka in i rummet och såg till att hjärtat hade slutat slå. Hjärtat slog inte. Nu när han var helt avslappnad kunde hon känna att det var en tumör. Jag tog honom i hans filt och vi åkte hem. Klockan var 19:50.

Jag tog en liten kartong som det varit en skål i förut och lade i lite nytt spån så att Tusse skulle få ligga skönt. Jag lade lite av hans mat i ett hörn. Han fick lite hamstergodis bredvid sig också. Först kunde jag inte lägga ner honom. Jag lade honom där han brukade ligga när jag höll honom. Jag lyssnade på musik. Jag låg där länge, länge, länge. Klockan blev 22:00. Mamma kom in och sade att jag skulle ta lite kvällsmat. Efter lång tid lyckades jag lägga ned honom i lådan. Det var svårt att lämna honom men jag gick tillslut och käkade två äggmackor och drack te. Vi prata om myror. Jag skrattade. Jag lyckades tänka på annat men så fort jag kom in i mitt rum igen blev jag påmind. Jag hade ångest. Jag tyckte mest synd om mig i hela världen. Mamma kom in och vi pratade om vart vi skulle ha honom över natten. Vi diskuterade vart vi skulle begrava honom. Marken är hårt och det är svårt att gräva.

Mamma sade att han skulle ligga kallt. Vi ville inte lägga honom i garaget för tänk om någon råtta skulle komma och käka på honom! NO WAY! Vi lade honom i stora bilen. Jag skulle bära ut honom. Jag hade lyckats stänga lådan tillochmed. Det var bara att lägga honom i baksätet. MYCKET lättare sagt en gjort! Dum som jag är, öppnade jag lådan igen. Jag ville bara se honom en sista gång. Alla dessa tankar. "Nu klappar jag honom för sista gången", "Det blir sista gången jag får känna på hand mjuka och lena päls", "Nu ser jag honom för sista gången". DET TOG LIVET AV MIG! Jag försökte vända tanken till något positivt istället men det gick inte. Det har alltid gått förut. Någongång där i bilen insåg jag vad som hänt. Jag hade ingen Tusse mer. Jag skulle aldrig få känna på honom med. Klockan blev 23:00. Klockan blev 23:30. Klockan blev 00:00. Klockan blev 00:30. Jag satt i pappas tröja med en död hamster i en låda i en bil. Det var mörkt. Det var kallt. Det var tyst.. förutom jag som tjöt som en hög mygga. Jag försökte verkligen lämna honom. Jag försökte slita mig men något höll mig kvar. Det var mycket som höll mig kvar. Mycket hjärta. Mycket smärta. Mycket mer. Var gång jag försökte stänga lådan skulle jag bara klappa Tusse en sista gång, och en sista gång.

När jag klappade honom tusen sista gånger stängde jag lådan utan att förvarna mig själv. Det blev som en chock. Jag öppnade iallafall inte igen även om jag övervägde det många gånger. Jag satt tyst kvar en stund till. Sedan gick jag ut ur bilden och sprang i förtvivlan upp och ner för en bil backe. Bil bil körde förbi och måste tyckt att jag var psykiskt sjuk typ. Det trodde jag också ett tag. När jag var helt utmattad jag gick hem och lade mig bums, men kläder och allt. Jag sov inte bra inatt. Fyfan..

Så mycket känslor ett så litet djur kan väcka. Mycket mycket mycket mer än jag förväntat mig. Jag ska aldrig mer köpa en hamster. De dör så fort. Fast.. om man har ett djur som lever längre kanske man blir mer fäst vid det och när det dör, ännu mer förtvivlad.. om det nu är möjligt. Det tråkigaste med husdjur måste ju vara när de dör. Utan tvekan. Åååh! Jag skulle tagit mer vara på tiden med honom. Nu ligger han i stora bilen hemma på garageuppfarten. Jag var ingen bra hamsterskötare. Han fick inte alltid mat när han skulle. Ibland glömde jag byta toan och det stank i hela buren. Jag hade honom inte uppe så ofta som man egentligen ska. Isåfall hade jag upptäckt tumören tidigare. Då hade han inte behövt plågas alls. Om jag ändå hade... om jag ändå kunde... om jag ändå ville.. om jag ändå kände...

Jag tycker iallafall att vi gjorde det bästa vi kunde ha gjort. Jag fick tillräckligt med tid med Tusse. Jag hann säga farväl, även fast jag hade velat ha mer tid. Jag tror jag skulle vilja ha mer och mer tid hela tiden, men så kan man inte göra. Jag gjorde det rätta.

Fast pappa är lite lost...
Samtal före pappa ringer veterinären:
Pappa: Vad är det för något?
Elin: Pappa... hamster! *himla med ögonen*
Pappa: Juste....

Inför nästa samtal: 
Pappa: Vad var det för djur nu igen..? 
Elin. HAMSTER!

Under nästa samtal:
Pappa: Vad heter djuret?
Elin: TUSSE och det är en HAMSTER!!!
Pappa: Juste....