Om min pianostämning

Pianostämmaren var här före tre. Jag som trodde att musikmänniskor alltid var sena. Jag hade inte hunnit bädda sängen (vilket jag bara gör när något väldigt speciellt ska ske) men vi hälsade och han började plocka isär mitt fina klaviatur. Jag vågade inte stanna kvar i rummet när han arbetade men jag satt utanför och lyssnade. Det var spännande! Jag vet att han använde ett speciellt verktyg och spände strängarna med det. Han stämde i oktaver. Alltså lyssnade han på samma ton en oktav lägre eller högre och stämde sedan efter den.

När han kom in började han spela som en riktig pianogud. Sedan konstaterade han att detta var VÄLDIGT ostämt! Jo. Det kan man lugnt säga. Han stämde på och vi köpte glass. Nej, inte pianostämmaren alltså. Min familj och jag = vi. När glassen var köpt frågade jag hur det gick. Då fick jag nyheter.

Mitt piano mår inte så bra. Det har tydligen stått för fuktigt så de svarta skruvarna (?), som man kan se på bilden, fäster inte så bra som det borde. Det leder till att pianot inte går att stämma upp så att det blir helt rent utan att skruvarna börjar hänga. Pianot är alltså inte helt rättstämt. Det är lite nedstämt (aw.. mitt piano är deppigt..). Pianostämmaren gjorde så gott han kunde. Det duger för mig. Det är inte ens ett intervall och jag hade inte planer på att spela med en blåsorkester. Vi får se hur länge det håller.

Såhär ser mitt piano ut inuti


Fint och färdigstämt piano :)

Det var underbart att få spela sedan. Självklart spelade jag efter att han hade gått. Han var ju så bra att jag framstod som en riktig tönt. Det var läskigt först. Första spelningen efter en stämning. Det kändes lite som att börja rita på ett tomt pappersark. Sedan spelade jag och det släppte. Jag spelade fram tills jag skulle iväg. Jag älskar mitt piano.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0