Konsten att klippa itu en vänskap

Idag stacks det en kniv i hjärtat på mig. Det gjorde så ont. När man möter gamla vänner på bussen som man kanske inte träffat på väldigt väldigt länge, så vet man ibland inte om man ska hälsa eller låta bli. Idag mötte jag en polare som jag inte träffat på ganska precis ett år. Jag var övertygad om att vi skulle hälsa! Vi var ju så bra kompisar. Sådär bra att man skulle kunna vara vänner hur länge som helst. När personen gick förbi vägrade hon titta på mig! Jag visste att hon visste att jag var där. Det märker man, men hon tittade inte på mig. Verkligen ignorerade mig. Kanske tänkte hon att vi inte skulle hälsa. Jag blev så chockad! Vi som hade varit så tajta.

Tänk vad tiden kan förstöra
. Tänk vad som kan hända när man byter gymnasium! Det är hemskt. Jag blev så deppig. Det är svårt att hinna ses när båda går i olika skolor, har olika intressen och allmänt mycket att göra. Jag trodde verkligen att vi skulle vara riktigt bra vänner mycket längre än såhär, men tydligen inte. SÅ TYPISKT! Ska vi låtsas som att våra vackra minnen tillsammans aldrig hände? Undrar var gränsen gick mellan "jag-känner-dig" och "jag-känner-inte-dig"? Ett månad? Tre månader? Ett halvår? Nio månader? Det undrar jag. Farväl kära vän. Varför skulle det sluta såhär?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0